Therese Vinterbarn Ekström

Självporträtt

Namn:

Therese Vinterbarn Ekström aka Konstmamman

Online närvaro:

Instagram: @konstmamman

Facebook: Konstmamman

Beskriv din konstutövning och din familjedynamik:

Jag bor med min man Mattias och våra fyra barn, Estille 14 år, Bascquat 11 år, Kino snart 7 år och Okki (Lilla O) snart 4 år. Vi bor i Staffanstorp en mindre ort mellan Malmö och Lund. Just nu bor vi i en fyra, rätt så trångt, men i maj flyttar vi till en större lägenhet!

Jag fotograferar och ritar sedan bilden i tusch. Ofta med mina barn, bilder från min barndom eller olika handrörelser som utgångspunkt.

I min konst återvänder jag alltid till mig själv, min historia och mina upplevelser. Mitt skapande är mitt sätt att försöka förstå världen och livet, mitt sätt att bearbeta mina tankar och minnen. Jag är väldigt nyfiken på och intresserad av detaljer, både bokstavligt och bildligt talat och tycker om den meditativa processen i att bygga upp en stor teckning med små, tunna streck; teckningarna består ofta av många lager streck.

Jag ritar ofta händer, fingrar och utgår alltid efter ett fotografi. Allt som inte sägs, men ibland omedvetet syns i hur vi håller, knyter våra händer tycker jag är spännande och talande. Vardagligheter blir till systemets och rörelser till talande stillbilder.

Har du några kommande evenemang eller planer som du kan dela:

Jag kommer ställa ut teckningar och prints på ABSmåland (@absmåland) i Malmö under hela juli-månad. Jag och min konstkollega Maja Carltoft planerade utställning på Galleri i Lord & Lydia i Göteborg har tyvärr blivit inställd pga covid-19.

Samling av bilder

Vad är din berättelse om att bli mamma:

Jag har aldrig drömt om att skaffa barn, jag trodde ärligt talat att jag inte ville ha barn förrän jag träffade min man, Mattias, 2003. Då kände jag att jag ville bilda familj med honom, att det på något sätt kändes så självklart då. Men först fick vi ett tidigt missfall och det har verkligen präglat både Mattias och mig, och mitt arbete som konstnär.

2007 föddes vår dotter Estille och mellan alla våra barn har vi haft missfall, nästan varannan graviditet har slutat i missfall. Grejen är att jag och Mattias har kunnat bli gravida lätt, kanske för lätt eftersom det blivit fyra tidiga missfall och fyra barn.

När jag var gravid med Okki, 2016 så låg Mattias mamma, min svärmor Lisbet för döden i cancer. Det var så oerhört tufft för oss. Vi sörjde, Mattias var varje vaken stund hos sin mor. Jag åkte fram och tillbaka till henne på hospicet och tog hand om barnen och saknade Mattias. Jag drabbades då av en depression och blev skickad till psykakuten av min vårdcentral. Efter att jag började medicineras med svagare antidepressiva medan jag var gravid med Okki mådde jag bättre.

Sedan svek min far mig och min familj, vilket ännu inte har läkt.

Min svärmor begravdes fredagen den 21 april och Okki föddes måndagen den 24 april 2017. Hon föddes med planerat kejsarsnitt för att hennes systrar legat i säte och efter två snitt ville vi inte chansa. VI hade den finaste förlossningen och första tid i bebisbubblan jag nånsin haft! Det gjorde stor skillnad att inte vara helt skyddslös, vilket jag är utan antidepressiva. Sedan ca 2015 äter jag dem regelbundet, men har alltid slutat medan jag varit gravid. Men i samråd med psykiatriker, läkare och barnmorskor är det värre att hamna i en depression, än att äta mildare antidepressiv medicin. Så var det iallafall i mitt fall.

Våra tre döttrar har fötts genom kejsarsnitt, men våran son Bascquat föddes vaginalt. Han är namngiven efter konstnären Jean-Michel Basquiat med annorlunda stavning pga dimmighet efter en lång förlossning.

Jag och Mattias separerade i ca ett år och bodde i varsin lägenhet med barnen några dagar hos vardera. Då var Okki bara ett år. Det var både jättejobbigt, eftersom vi ju varit tillsammans så länge och hade hus och jobbade på samma jobb, men samtidigt så befriande att få testa mina egna vingar.

Jag blev tvungen att börja om på så många sätt. Bo själv, söka nytt arbete, bestämma vad jag ville göra, hur jag ville göra det. Jag började rita och skapa ännu mer, det var en ventil för det som gjorde så ont. Men så hittade vi tillbaka till varandra och bor nu tillsammans igen. För ett år sedan opererades min livmoder bort pga olika besvär.

Utan titel

Har din inställning och metoder till ditt konstnärliga arbete förändrats sedan du blev förälder:

Verkligen. Jag planerar mina dagar och min tid mer. Då jag jobbar olika tider olika dagar och ibland är ledig mitt i veckan, har ett jobb som säljare med ansvar i en stor klädbutik. Så jag kan lägga upp det på olika sätt.

Eftersom jag är en högkänslig person (HSP = highly sensitive person) är det svårt för mig när alla är hemma och det är ljud och yttre stimulans, speciellt då jag just nu har ritbordet i vardagsrummet, men samtidigt var det ett medvetet val för att vara nära barnen och därmed kunna rita oftare. Speciellt då både Kino och Okki efter Mattias och min separation blivit mer känsliga och behöver se var jag var.

Så strategin är att rita när barnen är på förskola och skola eller så sitter jag med hörlurar, helst med en ljudbok på.

Min högkänslighet har blivit tydligare ju större min familj blivit, vilket lite känns som moment 22. Jag önskar att jag var den där bullbakande lugna mamman med barn runt benen och ett staffli bredvid, men ärligt talat är jag väldig känslig för stress och tycker om att ha struktur och prydligt runt mig, för att inte tankar och känslor ska trassla ihop sig för mig.

När jag gick i terapi 2016-2017 tog min psykolog upp HSP och jag förstod äntligen att det var en del av min personlighet. Tillsammans kunde vi hitta verktyg och strategier för att min vardag skulle fungera.

När jag väntade Okki startade jag eget som konstnär och började göra prints av mina teckningar för att sälja på olika designmarknader. Sedan jag blev förälder har jag blivit mindre blyg och vågar ta mer chanser med min konst. Okki fick följa med i bärsjalen på mitt bröst när jag var på designmarknader runt om i Sverige. Jag satt och ammade och pratade om min konst. Jag ändrade strategi och började rita på mindre ytor, passade på att rita varje litet tillfälle jag fick, på A4 istället för stora tavlor i ateljén.

Jag satte upp teckningarna i köket så att jag kunde stå och rita medan pastan kokade, Okki vaggades till sömn i bärsjalen och Kino ritade bredvid med barnkanalen i bakgrunden. Jag passade på att rita medan Okki ammades från mitt vänstra bröst pga att jag är högerhänt.

Kan du beskriva ett ögonblick eller ett konstverk som du tycker var en vändpunkt i din karriär:

När jag hörde Neneh Cherrys sommarprat i P1, där hon berättade om att hennes mamma, konstnären Moki Karlsson Cherry (Okkis namn är efter Moki) sa detta till henne när hon berättade att hon var med barn: “Det är bara en sak som jag måste säga till dig och det är att livet är stort, dela inte upp det. Du kan vara allting; kvinna, mor, konstnär och människa. Dela inte upp dig själv, allt hänger ihop. Dela ditt liv med ditt barn, annars kan du förlora dig själv.”

Hemma

Har du någon som inspirerar din konstutövning eller reflekterar idéer med?

Många som inspirerar, t.ex. Frida Kahlo och hennes konst (hon genomled ju också av många missfall), Emma Ahlqvist @fromthepine och hennes bok “My body created a human”.

Lee Nowell-Wilson @leenowellwilson, Elin Sandström @eplet och Louise Bourgeois.

En som jag brukar diskutera pennor och tusch med, samt att jag beundrar hans teknik, är konstnären Dea Svensson @deasdrawings.

Hur är din uppfattning av representationen med kvinnliga konstnärer som kombinerar sitt moderskap inom konstvärlden:

Jag tycker att det blir mer och mer kvinnliga konstnärer som förenar moderskap och konst, vilket gör mig så glad eftersom det är det som jag vill få fram, därav mitt namn Konstmamman. Jag vill att moderskapet ska synas för jag är så oerhört stolt över att vara mamma, kanske för att jag inte trodde att jag skulle få barn och för att det har betytt så mycket för mig som person och konstnär.

Och även motiven av och från ett moderskap eller föräldraperspektiv, vardagen med barn vill jag ska bli lika högaktningsfulla som vilka stilleben eller krigsskildringar som helst. Jag har försökt att gå ifrån mina bilder av barn och missfall men återvänder alltid dit igen, så nu får det vara så. Jag kan bara rita det jag känner starkt för.

Har du dagliga rutiner eller ritualer som hjälper dig att hitta momentum i ditt arbete:

Barnen blir lämnade på förskola och skola. Helst ska ritbordet vara städat, jag kan inte koncentrera mig om många saker är framme. Och en kopp kaffe och en spännande ljudbok eller ett avsnitt av Creepypodden från Sveriges Radio- jag älskar skräck!

Hur slappnar du av / var hämtar du din kraft:

Sover, ser skräckfilm eller tränar.

Var är din ateljé? Har du ett privat utrymme för att reflektera och utveckla och genomföra idéer?

I huset hade jag ateljé i källaren med jättemycket yta, sedan hade jag två ritbord i vardagsrummet i min trea. och nu när vi bor tillsammans alla sex i en fyra, så har jag ett ritbord i vardagsrummet. Vi ska flytta till större i maj och då kommer jag äntligen få ett rum till ateljé!

(Hur) Har pandemin förändrat din konstnärsutövning:

Det är inte så annorlunda för mig, men nu är alla inne på sina kamrar och kämpar som jag alltid gjort, nu är det liksom lika för alla. Allt sköts ju via sociala medier och email och för en blyg person är det rätt skönt.

Men det tråkiga är ju att designmarknaderna nu är online.

Vilket är jättebra att det funkar, men man får ju inte träffa de andra som ställer ut och skapar, vi försöker att lära känna varandra i chattar och hjälpas åt.

Och det är även trist att utställningarna bara skjuts upp, nu när det äntligen börjar hända mer i mitt konstnärskap.

Vad gör dig mest förväntansfull för din framtid:

Att jag kan få ställa ut min konst mer.

Vilket råd skulle du ge till nya konstnärer som går in i ett moderskap:

Låt barnet/ barnen vara med. Skapa när tid finns, minsta lilla är bra nog, allt går. Ibland går det bättre än andra dagar då inget går att få gjort, men låt det vara så och visa din familj att din konst är viktig. Plus att oftast så arbetar man ju med sina ideér eller verk även i tankarna och när man gör annat, så pauser är bra.

Barnet/barnen behöver så klart få ens hela uppmärksamhet också, för att skapa närheten mellan förälder och barn.

Kan du se dig själv som en mentor för en annan artist:

Ja, det skulle vara fint. Jag skulle vilja vara deras rygg och säga att det går!

– Tänk bara ett varv till, hur kan du få detta att funka med ett barn bredvid?

Queen of Fucking Everything