Pernilla Eskilsson
”It’s the end of the world as we know it”
Performance i Brålanda 2020
Foto: Simon Larsson
Namn:
Pernilla Eskilsson
Online närvaro:
Beskriv din konstutövning och din familjedynamik:
Jag arbetar med performance och skulptur, jag bygger stora och små bilder. Ibland är jag med i bilderna och ibland gör jag skådespelare i form av dockor. Jag har två barn, en man och en hund. Dottern är 19 år och sonen är 15 år.
Vad är din plan av utförande genom detta residens:
Jag har ett samarbete med Elin Flognman just nu och som en del av GIBCA Extended i höst ska vi genomföra en performance där vi bär en jättestor potatis genom Göteborg. Jag ska sy de högtidliga dräkterna till bärarna är planen.
Berätta lite mer om hur du utvecklade din praktik/teknik?
Jag vill vara munk. Men det går inte för jag är inte man. Och jag har familj. Men jag är konstnär så jag sydde en dräkt åt mig och
gick ut i staden som eremit på gatorna. Jag tänker att mina verk gränsar mellan konst, mystik och politik. Jag arbetar med
religiösa teman som tystnad, varande, vila, död och offer.
”Black Friday och jag”
Performance i Göteborg 2018
”Gud förlåt dom som är emot Allah. Gud förlåt dom som är emot dom som är emot Allah”
Performance i Trollhättan + Göteborg 2018
Du är baserad i:
Vänersborg
Har du bott eller studerat någon annanstans:
Ja, jag har bl. a gått på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och bott i norra Bohuslän samtidigt som jag gick på HDK i Göteborg. Jag har även bakgrund inom teater och har arbetat på olika platser i Sverige.
Har din plats påverkat dig, din konstutövning, ditt perspektiv och ditt nätverk:
Det har varit viktigt för mig att ha ett litet betydelsefullt nätverk istället för ett stort med många lösa trådar. I en storstad blir jag förvirrad av att det finns för många möjligheter, jag mår bra av begränsningen i det lilla. Vi är några stycken som har stöd av varandra och är eniga om vilken slags konst vi vill göra, att det vi gör inte behöver se provinsiellt ut för att vi bor i en småstad (och här pratar jag inte om kvalitet främst utan om uttryck).
Vad är din berättelse om att bli mamma och har din inställning och metoder förändrats sedan du blev förälder:
Jag har hela tiden haft väldigt svårt att kombinera moderskap och konstnärskap. Rollen som mamma är ju den (enda) roll jag har i livet där jag inte går att ersätta med någon annan och såklart den viktigaste. I perioder när jag arbetat mycket har jag dock tyckt att barnen bara stör mig i min process. Ett tag var jag tvungen att släppa konstnärskapet helt för att koncentrera mig på mig själv och min familj. Men konstnärskapet är för viktigt för mig och jag är definitivt en bättre mamma när jag lyckas kombinera dem. En lärare sa till mig en gång att “konstnärer är de som fortsätter”, det har tröstat mig mycket genom åren
Hur är din uppfattning av representationen med kvinnliga konstnärer som kombinerar sittmoderskap inom konstvärlden:
Jag letar alltid efter nycklar som kan ge mig svar på den svåra frågan om hur man kan kombinera moderskap och konstnärskap. Jag ställer mig alltid frågan : Men har de barn, de som gjorde si eller så?! Lyckades de få ihop det?!
Jag tycker det kan vara knepigt att hitta förebilder och därför tycker jag att det här projektet (MIR) är så viktigt och värdefullt!’
”Oh boy she was heavy”
Dockinstallation 2021
Har du något ögonblick inom mamma/konstnär dualiteten som du vill dela med dig av:
När jag har jobbat med konkreta saker (som när jag jobbade med scenografi till en stor föreställning i Vänersborg och var synlig i olika media) har det varit lättare att förklara vad jag gör och lättare för familjen att acceptera. Det är svårare när jag gör performance som till exempel när jag låg i en kista i centrala Vänersborg och en del invånare blev arga och provocerade. Det har blivit viktigare och viktigare att arbeta med projekt där inga pengar är inblandade, jag vill ha mitt konstnärskap som en frizon från vinsttänkandet som jag som samhällsmedborgare är så tydligt präglad av. Men då har det också varit mycket svårare att hävda sitt berättigande gentemot familjens tid.
Vilket råd skulle du ge till nya konstnärer som går in i ett moderskap:
Jag upplever att det har varit krångligt att ge mig själv legitimitet, att det är OK att arbeta med något som inte är ekonomiskt lönsamt och samtidigt kalla det sitt yrke. På ett politiskt plan skulle jag önska att det fanns medborgarlön. Rådet jag skulle ge är något som jag måste påminna mig själv om ständigt : Jag FÅR göra konst. Jag FÅR göra dålig konst men jag får även göra fantastisk konst. Jag FÅR göra konst som går att sälja och jag får skapa omöjliga, tillfälliga, obegripliga företeelser som inte går att etikettera och inte går att sätta prislapp på. Jag FÅR.
Kan du beskriva ett ögonblick eller ett konstverk som du tycker var en vändpunkt i din karriär:
2018, efter att ha varit sjukskriven länge gjorde jag ett verk som jag kallade “Min läkare sa att jag skulle vila”. Jag lade mig i en kista (en likkista) i en tom butik i centrala Vänersborg och skrev titeln på skyltfönstret. För mig handlade verket handlade om vila, död och tystnad.
Vila – Hur skulle det gå om vi verkligen vilade? Har vi ett värde som “human beings” och inte bara som “human doings”?
Död – Om längtan efter att släppa taget om de tafatta försöken och bara få ge upp. Lite grann bara och utan att dö på riktigt.
Tystnad – För att kunna uppfatta detaljerna och svaren som finns bortom det uppenbara.
”Min läkare sa att jag skulle vila”
Performance i Vänersborg + Göteborg 2018
Foto: Åsa Johansson
Jag bjöd även in människor att sitta med mig en och en i tystnad. Jag blundade hela tiden och hade bjudit in besökarna via doodle så jag visste inte vem som kom. För mig och vad jag förstått även för andra blev det en vacker och trösterik stund. Det var en vändpunkt för att jag då började arbeta mer och mer med performance.
Jag gjorde om verket i Göteborg mitt under julruschen. Linda Spåmans projekt De Dödas blommor bjöd in mig att vila bland en massa människor i tystnad i hennes lokal.
Var är din ateljé/studio annars, har du ett privat utrymme för att reflektera och utveckla och genomföra idéer?
Jag får idéer hela tiden som jag utvecklar under exempelvis hushållsarbete, bilkörning eller brödjobb och skriver ner i en bok när jag behöver. Jag har en ateljé i källaren, den använder jag till själva tillverkningen av rekvisita till performances jag gör eller när jag har perioder då jag gör skulpturer.
Har du någon som inspirerar din konstutövning eller reflekterar idéer med?
Det har varit extremt givande att samarbeta som jag gjort nu ett tag, med Elin Flognman.
Hon är en förebild på det sätt hon värderar sin tid i ateljén gentemot familjen och hur hon fått dem att respektera att det konstnärliga arbetet är lika viktigt som annat arbete.
På KKV syr och färgar jag dräkter till en potatis-performance jag gör i höst i GIBCA Extended, ett samarbete med Elin Flognman.
Foto: Fred Lindberg
(Hur) Har pandemin förändrat din konstnärsutövning:
Jag kom av mig lite. Dels jobbade jag inför en performance-festival i Finland som blev inställd, dels hade jag med en massa idéer som handlade om att förhålla sig till och interagera med en folkmassa vilket av naturliga skäl blev svårt att genomföra.
Kan du se dig själv som en mentor för en annan artist:
Jag är för blyg för ledarrollen när jag är lärare men jag tycker mycket om att vara
handledare när det bara är en person.
Vad gör dig mest förväntansfull för din framtid:
Jag har haft problem med att förhålla mig till “konstvärlden” och hållit mig undan vissa sammanhang. Men har mer och mer (och detta residens är ett viktigt steg på vägen) insett att det såklart finns en massa regler och hierarkier som är tråkiga i konstvärlden men att det också finns en bunt människor som liksom jag kämpar med att få ihop relationerna, drömmarna och de mänskliga och materiella resurserna. Det ger mig hopp när jag identifierar och erövrar mina motstånd.
Jag gjorde ett verk på HDK som hette “Pernilla wants to dance with Pernilla”, det är nog fortfarande vad jag håller på med.
”Silent Drum”
Performance i Trollhättan 2020
Foto: Tony Topp
Amanda Nordqvist
