Anna Maria Hedman – Mothers in Residence

Mammaledig Självporträtt

Namn: Anna Maria Hedman

Du är baserad i: Göteborg

Har du bott eller studerat någon annanstans? Ja, just det. Jag flyttade till London i mars 1999, arbetade, studerade och levde ett härligt liv fram till 2012 då jag flyttade till Göteborg. Jag kommer ursprungligen från norra Sverige, just under den arktiska cirkeln.

Beskriv din konstutövning och din familjedynamik: Jag bor med min pojkvän och vi har en dotter tillsammans. Han är också en egenföretagare, så vi kunde inte (pga ekonomiska och strukturellt) ha en officiell föräldraledighet men han är väldigt fri med sin tid, bokat mindre kunder eller bokat ihop dom i några långa dagar så har alltid sett till att vi haft mycket familjetid.
Jag beskriver mig som en Piece Maker / Tingmakare, tycker det låter roligare än konstnär. Dels för att jag arbetar med så många olika material som metall, lera, vax, textil etc. Och jag skriver poesi, texter och musik som jag också framför.
Nu är jag mycket fokuserad på att skriva och undersöka, skapa nya miljöer och utrymmen, omstrukturera vanor och vill påtvinga det synsättet på vissa sociala strukturer i samhället och inom kulturen.

Har du några kommande evenemang eller planer som du kan dela?
Jag är mitt i Mothers in Residence som är mitt konstprojekt.
Min önskan med projektet var att skapa en plats för kreatören / moderns dualitet.
I och med skapandet av ett lokalt residens, i ett nätverk där du kan arbeta och vara mitt i livet som mamma kan en ändå delta i något grundat med utrymme för intellektuell stimulering.
Just nu erbjuder MiR en artist in residence för en lokal konstnär/hantverkare/kreatör i Göteborg.
Föreningen vill att medlemmarna ska hitta en plats att kunna till exempel avsluta ett tidigare icke avslutat projekt eller starta ett nytt projekt om du är redo att arbeta med din kreativa praxis igen, vi har ingen åldersgräns för barnet / barnen, du behöver inte vara en ny mamma (ingen åldersgräns på mamman heller).
Vi vill kunna erbjuda positivt stöd, erkännande och medel för en bostad nära hemmet som kan vara till hjälp.
Och jag tittar också på att släppa en EP som jag spelat in och arbetat med före graviditeten 2014.

Berätta lite mer om hur du utvecklade din teknik?
Jag tränade och studerade silversmide och smyckestillverkning i London (Sir John Cass-avdelningen vid Metropolitan University & min magister vid Royal College of Art) och jag är självlärd på gitarr. Jag tar vanligtvis tid mellan projekt eller tekniker och byter mitt emellan. Att lära mig nya tekniker är inspirerande för mig, ibland gör jag det för att få jobba igen – prova något nytt.
Läraren i grundskolan försökte få mig att hålla pennan på ett visst sätt när jag var ungefär sju år gammal men jag kan inte göra saker som de ska göras, aldrig gjort. Det tar för mycket energi och orsakar frustration.
Jag fick diagnosen dyspraxi (som flyter ihop med dyslexi) när jag började min master, eftersom jag inte hade gjort en kandidatexamen fick jag göra en språkkurs innan på fem veckor där man tränades att skriva akademiskt, jag snubblade in i klassrummet och kunde inte komma i tid. Dom fångade mig direkt och skickade mig till en utvärderingsplats för screening, jag var säker på att komma ut utan diagnoser speciellt för dyslexi eftersom jag alltid älskade att läsa, men dyslexi kan förekomma på olika sätt.

Dyspraxin påverkar det mesta, motorik och mekanik, språk, tidsuppfattning. Jag har alltid tyckt att jag bara var konstig och blev så illa till mods när jag först fick min diagnos. Karaktärer av dyspraxi verkade bestå av hela min personlighet men det var bra att få veta varför vissa saker inte fungerar för mig när det verkar enkelt för andra (som att passa tider, varför något måste göras på ett specifikt sätt eller allmänna strukturer).
Vanligtvis arbetar jag tematiskt, så om jag gör ett smycke är det inspirerat av en sång eller ett tema som finns någon annanstans i mitt arbete.
Nu är jag besatt av detta projekt så kan inte tänka på mycket mer än så.
Det var när jag gjorde min avhandling vid Royal College of Art som är en väldigt akademiskt krävande universitet för högre konstnärlig studier, en master är den lägsta formen dom utbildar i. Men det var då jag upptäckte hur mycket jag älskade att göra research, forska och applicera tankar på papper under ett strukturerat sätt. Jag hade en så bra kontakt med min handledare, Martina Margetts. Det var ärligt talat den bästa delen av hela magisterexamen för mig.

Jag kom inte överens med min Head of departments ideér om nästan någonting, jag fick bl.a förslaget att jobba med performance naket, att inspireras av Francesca Woodman, vilket är sånt skitidé – om det inte kommer från en själv. Jag hade inget lust att jobba naket alls. Jag skojade med idén och gjorde en musikvideo iförd peruk med så mycket utpudrade drag och iklädd en kroppstrumpa. Jag upplevde tyvärr att det var en väldigt maskulin form av konstnärligt uttryck som pådrevs: – gör det större’, ’gör det snabbare’. – Och jag jobbade med små detaljer, som tid – att sakta ner och påvisa nyanser av uttryck såsom av skuld inför stulna tänder av porslin med guldfyllningar.

Som avgångsverk gjorde jag en film som projicerades genom ett hus av koppar jag karvat i vax och format genom ’electrofroming’, (där metallen reser genom elektricitet från punkt a till b genom ett syrabad) upp i taket med hängande kuddar som betraktaren var tvungen att vila huvudet mot för att höra ljudet, mitt intet var att rikta uppmärksamheten uppåt, bort från hela kaoset av avgångsverk i rummen -en långsam och tidtagande process som krävdes investering av intresse, head of department förstod ingenting av syftet. Vi hade en diskussion om intellekt till och med efter jag gick ut från RCA via email. Jag tror han tyckte jag var otäck. Han kallade mig Trubbel. Det är trist när personkemin inte fungerar och det påverkar ens utbildning/arbete/tidsinvestering.

Har din plats påverkat dig, din konstutövning, ditt perspektiv och ditt nätverk?
Ja mycket. London var min väktare och guide till vuxenlivet. Jag flyttade dit när jag var 22 och åkte sällan tillbaka hem, knappt en gång per år. Så alla mina vänner och kontakter och hur jag blev vuxen hände där. Jag lärde mig mitt yrke, jag framförde musik under vissa perioder nästan varje vecka. Det är möjligt i London, om du inte har något emot att berusade bråkmakare kastar öl på dig.
Du kan bli väldigt inspirerad, exhalterad och utmattad i London eftersom det aldrig finns ett stopp men det är ett bra liv, även om det kan vara svårt att leva utan din familj i närheten.
Du kan vara fattig i London och ändå delta i livet och göra saker ROLIGA SAKER. Jag känner mig lyckligt lottad eftersom jag under hela mitt arbete och under mina studier och möten med kollegor och lärare lärde mig att vara väldigt ödmjuk mot andra. Kritisk men ödmjuk och jag försöker ta det med mig vart jag än går.
Jag har fortfarande svårt att relatera till vissa sätt att arbeta i Sverige, Göteborg trots att jag bott här i åtta år nu. Jag kan upptäcka att det anslutna kulturlivet här är mer baserat på vem du studerade med än vad du har skapat och vill skapa.

Vad är din berättelse om att bli mamma och har din inställning och metoder förändrats sedan du blev förälder? Jag hade en identitetskris. Jag var inte intresserad av min kreativa praktik som jag alltid antog bara varit en sådan uppenbar del av mig nästan som hela mig.
Istället gick jag in i hardcore-forskningsläge. Rörde knappt mina verktyg, slutade sjunga förutom vaggvisar. Jag arbetade med mina gamla rädslor. Det intresserade mig eftersom jag verkligen försökte hålla fast vid mina gamla sätt att arbeta men det deprimerade mig bara. Alla är så individuella i sina upplevelser inom både moderskap och sätt att arbeta på.
Mitt huvudfokus var min dotter och vårt hem (även om vi var hemlösa i 7 månader).
Nu lägger jag mycket tid på att skriva. Men jag har en hel del praktiska bitar som jag vill avsluta. Jag är fortfarande på inlärningskurvan att ta en sak i taget.
Jag har alltid varit baserad i min fantasivärld, och sedan jag blev mamma blev jag så mycket mer praktisk och tid som jag brukade spendera oseriöst som att arbeta när jag kände det.
Innan jag blev mamma blev jag glad att arbeta på stulen tid, till exempel när alla andra gick på fest eller precis innan jag gick i skolan eller mitt jobb eller före ett möte, vilket resulterade i att jag var ganska sen / eller sjukskrev mig från brödjobb för att få mer tid till det kreativa.

Det sättet förändrades efter moderskapet, man kan inte sjukskriva sig från sitt barn.
Jag har insett att forskning läker.
Du samlar in mer information för att bilda en mer fullständig bild av ämnet du försöker förstå och för att nå en bättre förståelse.
I livet inom relationer där du har investerat forskning och förståelse finner jag att när den andra personen agerar på ett specifikt sätt som kan vara irriterande för sårande, bedömer du mindre och reagerar mindre av rädsla själv.
Därav skönheten med långvariga vänskap eller till och med inom relationer som du inte har kunnat kontrollera om du deltar med till exempel din egen mamma.
Om du har möjlighet att undersöka hennes uppväxt eller bakgrund kan du lättare förstå / läka vissa frågor. Även om distans och objektivitet är bästa medicin är just förståelsen så intressant.
Inte sagt att någon borde stanna i sårande relationer på grund av det! Men efter att jag fick barn såg jag alla runt omkring mig som spädbarn, arga typer på bussen, människor som låtsades att de inte såg mig när jag kunde ha använt en hand till hjälp med barnvagnen för att komma på spårvagnen osv.

Jag var hormonell och full av kärlek -’oh den där som inte fick tillräckligt med kärlek när han var baby! ’

Jag vet – dömande, men jag hade inte forskningsmedlen för den specifika personen bara mina egna erfarenheter och forskning om spädbarns hjärnor och hur tillgivenhet hos spädbarn påverkar beteendet senare i livet. (*Sue Gerhardt ’Kärlekens roll’)

Hur mycket tid i veckan spenderar du på att arbeta / tänka / planera? Nu är min dotter fem, jag har fyra till fem dagar i veckan från 9.30 till 15 för att göra det. Jag använder (ovilligt) väckta delar av natten också om jag inte har fått tillräckligt med tid dagen för att avsluta en tanke eller en viss uppgift.

Är du en del av ett konstnärssamhälle?
Jag jobbar med att skapa en!
Jag har mina kära vänner men det är svårt att dra gränsen när jag pratar arbete eller när jag vill berätta för dem mina hemliga tankar och senaste konstiga drömmar och tvärtom etc.
De flesta av oss har barn, så tid i telefon är också lika med avbrutna samtal.

Kan du se dig själv som en mentor för en annan artist /
Vad skulle du vara bra på mentorskap?
Inte säker på att vara ärlig. Jag blir väldigt investerad i människor, jag kan hålla dem i min ram intensivt och samtidigt vara objektiv om dem. Även om jag inte kan hålla mitt fokus på någon annan för länge. Kan det vara bra för en mentor?
Min positiva mentorskap kan vara den intensiva ramen, min negativa sida kan vara förlust av fokus och brist på struktur.
Jag har inte förberett mig än eller tänkt på mig själv som en mentor, därav det vacklande svaret. Men har tänkte att studera mer Critical Respons Process inför våra crit-grupper his MiR.

Hur är din upplevelse med representationen på kvinnliga konstnärer som kombinerar moderskap inom konstvärlden / din gemenskap.
Sedan jag började med MiR uppdagas det mer än jag trodde. Det är inspirerande och vackert, jag älskar att dela historier, de är alltid hjälpsamma.
Det är därför vi ville börja med dessa intervjuer.

Har du dagliga rutiner eller ritualer som hjälper dig att komma in i arbetsläge?
Åh .. Jag är dålig med rutiner. Har alltid varit. Jag kan göra nånting specifikt maximalt en vecka.
Men jag tänder ett ljus varje morgon vid frukostbordet för att välsigna en bra dag för oss alla. Och jag gillar att tända ett ljus från min arbetsyta. Jag älskar ceremonier som sätter stämning.
Ibland oroar jag mig och fördröjer ganska mycket innan jag går in i arbetsläge eftersom det är så svårt att komma ur det efteråt. Och så Bang är det- Familjetid igen!
Om jag fortfarande är i mitt huvudutrymme blir jag lättirriterad och ofokuserad vilket är ”dåliga mammavibbar” och så försöker jag undvika det för alla våra skull.

Hur slappnar du av och får kraft?
Jag läser, skriver, sjunger eller mediterar. Jag gör mina tarotkort och reflekterar, tar långa duschar eller bad och försöker bara se till att jag får ensam tid. Talar med mina vänner när jag har något som sitter fast i mitt huvud. Jag kallar dem mitt ”normcenter”.
Jag fryser på vintern, men på sommaren och hösten använder jag naturen för att källa kraft; simma i sjöar och nästan gå vilse i skogen.
Jag leker i mitt sinne. Jag pratar mycket med mig själv.

Var är din studio, var har du ett privat utrymme för att reflektera och utveckla och genomföra idéer?
För tillfället nej, jag jobbar hemifrån, min ateljé har ingen värme så har varit fryst sedan december, jag är på väg att flytta därifrån. Jag hade planer på att förvandla det till ett galleriutrymme men andra saker dök upp. Jag investerade bara mycket i nya maskiner och verktyg så denna nya händelse var oförutsedd och frustrerande men jag är säker på att något nytt kommer att dyka upp.

Vad gör dig mest intresserad av din framtid?
Att ha en ny bebis.
Att arbeta igenom detta projekt (MiR) och hoppas på en bra fortsättning och möjliga samarbeten.

Vilket råd skulle du ge till nya artister som går in i moderskap?
Gör det bara. Hitta personer du känner dig inspirerad av och bekväma oavsett plats och håll kontakten, även om det är en gång om året.
Gå vilse i dig själv och hitta dig själv på nytt.
Att kunna ha någon att skriva ett brev till eller ett snabbt textmeddelande att dela en tanke med det som leder dig tillbaka till ditt centrum om du känner dig helt upp i ditt eget huvud.
Nattliga tankar som kan vara konstruktiva även om de är störande.
Om jag inte hade min familj sovandes bredvid mig och behöva gå upp tidigt, skulle jag ha gått upp för att göra arbete. Så jag skickar faktiskt sms till mig själv på natten.
Jag antar att mitt råd är att föra någon slags logg … på något sätt.
–
Och som förälder skulle jag rekommendera vem som helst att vara närvarande i sig själv och att se på det man tror man en bra förälder är, eftersom det är möjligt att ändra dessa förväntningar istället för att bli besviken på ett ideal. Varje barn är speciellt och alla reagerar inte på samma sätt.
Mitt personliga föräldraformat är att jag valde att få ett barn, mitt barn förtjänar det bästa av barndomen som min partner och jag kan erbjuda.
Jag tror inte på perfektion, som att aldrig tappa humöret eller vad som helst. Jag tycker att det är bra att vara människa samtidigt som man är (ibland utmärkt, ibland inte så utmärkt) mor / far / vårdgivare.
Att vara en förälder/guide som kan säga förlåt och medge att en betedde sig knasigt och förklara varför mamma skrek åt den sura gubben som kritiserade hennes fickparkering …
Men en kärleksfull säker relation, god mat, kramar och kvalitetstid tillsammans är vad jag strävar efter att ge som mamma.
Det är lätt att bli tyngd av självkritiken.

Saknar du några diskussioner där ute?
Jag vill ta upp diskussionen, särskilt inom högre studier av konst att ingen någonsin pratar om hur det att bli mamma kan förändra ditt tillstånd som konstnär.
Jag menar bara den krassa verkligheten att alla har liknande summa studielån. Om du studerade till magisterexamen, särskilt utomlands, har du kanske ett studielån på cirka 600 000 sek.
Men att vara borta från din praktik från graviditet, moderskapsledighet (vi har mer än ett års betald mammaledighet i Sverige vilket är bra, det borde vara två år tror jag, när det gäller barnens hjärnutveckling och för anknytningsändamål) påverkar din comeback så att säga.
Du kan inte nätverka på samma sätt, dina energinivåer kommer att vara olika, dina timmar blir kortare.

Och du måste ta reda på om du vill lämna dina barn i en månad eller så för att åka till ett residens?
Du kan inte sitta uppe hela natten för att skriva en ansökan eftersom du måste sova om du kan, för… någon kommer att vakna, det kommer mardrömmar eller bara en kliande natt eller feber eller någon kan vakna vid den tidpunkt som du brukade komma hem från en fest, i livet före familj.
Kvinnor behöver mer sömn än män, våra hjärnor är kopplade annorlunda!
Våra hjärnor går också igenom en andra ”puberteten” när vi är gravida. Förlust av fokus, trötthet osv. Hjärnans omstrukturering består fortsatt efter två år har forskning visat.
Jag förstår att biologiskt forskning och kommentarer inte är så intresserat/populärt när vi befinner oss i en kultur där vi förnekar skillnader i kön för i syfte att nå jämlikhet. (Jag pratar om att dela föräldraledigheten lika, vilket tidigare fick jämställdhetspoäng av den svenska regeringen).
Vad händer om min partner inte kan ta föräldraledighet för att han / hon har ett företag att driva som kommer att gå under om de inte arbetar i sex månader, eller om han / hon är jordbrukare etc? Eller om du är två kreativa som har en familj tillsammans, eller om du har minimersättning?

Det hade jag, jag var inte etablerad som varken konstnär eller företag så vi hade inte råd att min pojkvän kunde ta föräldraledighet. Och jag hade inga garanterade pengar som skulle komma in efter att jag hade slut på mammaledigheten. Varje familj ska kunna göra det som är bäst för dem.
Jämställdhet borde inte vara på bekostnad av kvinnor igen. Jämställdhet bör komma med att belysa skillnaderna. Individuellt också.
Och jag tror att det är därför detta projekt är viktigt. Att göra en praktisk insats.
Det finns statistik över konstnärers inkomster, och vem som har varit mest borta från sin praxis och orsakerna (hälsa, föräldraledighet), som tjänar mer pengar, både mellan vilket kreativt område och mellan kvinnor och män.

Det är från 2008 tror jag men det är fortfarande intressant om du gillar statistik.*https://www.konstnarsnamnden.se/Sve/Informationssidor/PDFer/KN_Inkomsterna_2011_Inlaga_korr02.pdf

Dessutom tycker jag det är intressant att som konstnär är du för det mesta högutbildad men har bland dom lägsta inkomsterna. Enligt Konstnärsnämnden (2019) tjänade en konstnär i genomsnitt 130.000kr/år men coronastöden skulle beräknas från dom som tjänade från 200.000kr / år vilket är vansinnigt, dom som tjänade mindre får ingen ersättning.. Jag tror att det finns en sådan svårighet att föreställa sig hur man kan tjäna så lite, vårt system i Sverige är bisarrt när det kommer till att räkna konstnärer/musiker som företagare.

I UK kan du vara self-employed, du skattar 25% upp till en nivå. Och Frankrike har också ett annat system för kreatörer och småföretagare, men dom förväntas inte bli ersätta av sin regering heller. Vilket vi inte heller blir visar det sig, vi som inte tjänar tillräckligt mycket på vår konstnärliga verksamhet till exempel i denna pandemikris.